Då väntade vi en vecka, hyrde åter markerna och underrättade Henderson, som fick återfall af en feber han haft för tre år sedan, och måste förtära rusdrycker som medicin.
»Få vi se på din tunga, Henderson!» sade vi, och Henderson räckte gladt ut den.
»Du har inte feber, Henderson,» sade vi allvarligt. »Ty din tunga är inte belagd.»
»Då har jag tandvärk,» svarade Henderson. »Och förrästen har jag reumatism i benen, och ryggmärgslidande och tyfus, och lungsot och vill hälst lägga mig och dö. Gif hit whiskyflaskan.»
Då insågo vi att Henderson verkligen var sjuk, hvarför vi öfvermannade honom, slogo in honom i ett vått lakan och masserade honom samfäldt under tio minuter.
Hendersons språk var något alldeles rysligt.
Han var så ful i mun, att vi befarade hjärnfeber och lade en isblåsa på hufvudet. Som vi dessutom befarade att blindtarmsinflammation tillstött, lades äfven ett stycke is på hans mage.
Henderson fällde en del yttranden, hvilka måste betecknas som stötande.
Vi upptäckte att hans fötter voro kalla, och för att undvika förkylning lade vi en butelj varmt vatten vid hvardera foten. Vattnet var verkligen rätt varmt.
Men Hendersons anmärkningar voro ännu varmare.