Emellertid blef det alltmera klart för oss, att Hendersons svåra sjukdom hade sin rot i ondt blod, och vi beslöto att åderlåta honom. Han hade själf en bra rakknif, som var mycket lämplig för ändamålet.
Just då inträffade den glädjande tilldragelsen, att Henderson plötsligt tillfrisknade. Han förklarade till vår stora fröjd, att all sjukdom var som bortblåst och att en liten jaktutflykt skulle verka stärkande.
På grund häraf inställdes behandlingen och Henderson fick kläda på sig. Under tiden drucko vi, af ren vänskap, ur en flaska konjak, som vi funnit i hans säng. Den kunde aldrig ha varit nyttig för Henderson.
När allt var klart, satte vi oss och Henderson på tåget och reste till jaktmarkerna. På vägen uppmanade vi Henderson att tala om jakthistorier, men han var mera intresserad af haussen i hvete. Harar voro rätt fjärran från hans tanke just då.
När vi anländt till jaktmarkerna, gingo vi i samlad trupp ut i skogen. Där skulle, enligt förljudande, finnas mycket vildt, men däraf syntes endast en anmärkningsvärdt ringa del, och Hendersons humör började bli bättre.
En hare mötte vi dock, och denne blef så förvånad vid vår åsyn, att han satte sig och tittade.
»Kiss, kiss!» sade Henderson.
Men haren som inte var sällskaplig af sig, vände och aflägsnade sig skyndsamt.
»Förbannade kattracka!» sade Henderson.