I samma ögonblick small ett skott från ett af våra gevär, och när skytten hämtat haren, tackade han Henderson, för att han icke tagit den för sin del.
Henderson såg litet generad ut, men vi förklarade saken så, att då denna hare hvarken var uppseendeväckande stor eller på annat sätt märkvärdig, hade han lämnat den åt oss. Om den däremot kommit, när han lockade på den, hade den ju varit tillräckligt egendomlig för att vara värd att tagas vara på.
När vi vandrat en timma till i skogen, ansågo vi det vara nog och togo Henderson till en glänta. Där fingo vi se en hare, som satt halft dold bakom en buske.
Henderson sköt tre skott, hvaraf ett träffade en björk, ett marken och ett atmosfären, och gick därefter fram för att hämta bytet.
Det var en bra hare, och i likhet med Hendersons öfriga harar hade den sin lilla egenhet. Den var nämligen passad, och hade en enrisruska i magen.
Henderson talar aldrig om harar nu. Han är för intresserad hästkarl för att kunna tänka på något annat än kapplöpningar. Han har också haft många äfventyr med hästar.
Vi fundera på att ta Henderson till en kapplöpning snart.