Blizzarden dref snön genom gatorna i en hvit, kompakt massa, som stod likt en vägg utanför rutornas frostrosor, men detta herrans oväder endast ökade njutningen för oss, som sutto inne i ett varmt rum, hvars skymning endast bröts af det matta ljus, som utstrålade genom kaminens gelatinfönster. Vi voro två unga män, den ene, som ni förstår, jag, den andre min kamrat, som då för tiden lydde, eller borde ha lydt, namnet Bill, men som nu, under ett annat namn, återbördats till fäderneslandet och den civilisation, som möjligen kan förekomma i det mörkaste Småland, och vi njöto vår kvällssiesta, utan att bekymra oss om de arma exemplar af människosläktet, som sleto ondt i snöstormen utanför. En lång stund hade vi suttit tysta i drömmar, medan cigarrerna sakta glödde, då Bill plötsligt sade:
»Erkänn att det är ett hälsingland, old boy!»
»Hvilket?» frågade jag, undrande om det var Staterna, Minnesota eller något annat »köntri», som var i farten.
»Att sitta här, femtusen mil från gamla Sweden, nu när det lider mot jul och de ha trefligt där hemma. Tänk dig mina hedar täckta med hvita drifvor, och en blek måne på en himmel, där tusentals stjärnor gnistra som kristaller i natten.»
Jag vill här påpeka, att Bill är skald.
»Det kan du ha rätt i, Bill, men den saken får man finna sig i, det lärde jag redan första julen jag var här.»
»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting ....»
»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.
»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»