Nästa morgon inlastades våra kolli på järnvägen, och vi reste därefter till Bismarck. Där fingo vi vänta en half dag innan sakerna kommo. När de anländt, hyrde vi ett par åkare och körde hem dem till pastorns magasin, utan att polisen så mycket som såg åt oss.
Så enkelt var det.
Man skulle kunna tycka, att femtio dollars och fri sprituosa var mer än tillräcklig ersättning för ett så lindrigt arbete, men Bill, som var född finansman, såg en chance att tjäna en mindre förmögenhet och begärde helt kallt 250 dollars utöfver det stipulerade priset för att inte anmäla saken för polisen.
Den är nämligen mycket pigg på whiskybeslag, när den inte behandlas.
Då blef pastorn ond och kallade oss fula namn, hvilka vi samvetsgrannt bearbetade och returnerade. Sedan hotade han att anmäla oss för spritinsmuggling och erhöll vår tillåtelse därtill. Så slog han Bill i hufvudet med en ljusstake, så att vi blefvo tvungna att hålla honom. Till sist betalade han.
Polisen gjorde samma afton ett större spritbeslag och de båda angifvarna fingo 100 dollars i belöning.
Men vi följde vårt ödes maning, köpte hästar och redo åt sydväst, mot boskapsdistrikten.