Slättoppade skonaren »Två Bröder» gled sakta fram mot hamnen, drifven af en svag sydostlig vind, som kom seglen att stå slappa och halffyllda mot den klarblå morgonhimlen.

Längst fram på backen stod styrman Augustson och stirrade mörkt framför sig, ty styrman Augustson var förbaskad, och hvarken det vackra vädret eller hemstaden, som han alltmer närmade sig, kunde skingra hans svårmod. Styrman, som förra våren tog sin kaptensexamen, hade nämligen under studietiden varit tvungen att låna pängar, hela 200 kr. Af dessa hade han så småningom afbetalt hälften och tänkte nog betala resten också hvad det led. Men nu hade de hundra kronorna plötsligt blifvit uppsagda till betalning, — långifvaren behöfde väl pängar, — och förföllo om tre dagar.

Hundra kronor är ingen särdeles stor summa, men för en ung kustfararstyrman, som bara har 60 kronor i lön och en gammal mor att skicka hem pängar till, kan den ibland tyckas oerhörd. För närvarande visste inte styrman Augustson, hvar han skulle ta de där pängarna. Att försöka med skepparn var inte lönt, det hade han klart för sig, och ingen annan hade han att vända sig till. Han skulle således icke kunna möta utgiften, skulle bli lagsökt, det skulle bli bekant hemma i fiskläget, och gammelmor skulle få skäms för sin son. Därför var styrman Augustson förbaskad, och man måste erkänna, att han hade fullgiltig orsak.

Men akterut, på kommandobryggan, gick skepparn och var förbaskad äfven han. Inte så, att han hade några ekonomiska bekymmer att dras med, gubben stod sig tvärtom godt, men han hade säkert föredragit sådana framför den tyngd, som nu hvilade på hans lilla fetthjärta.

Det var nämligen så, att gubben varit en svår fruntimmerskarl och stor friskus i sina da’r, och hade inte precis lagt bort sina vanor från ungdomsåren, sedan han seglat in i den äktenskapliga hamnen tillsammans med en änka med skinn på näsan och ett par innehållsrika sparbanksböcker. När han därför i Kalmar träffade en söt flickunge, stoppade han i distraktion vigselringen i västfickan och drejade bi.

Olyckan ville dock att galeasen »Venus», hvars skeppare sedan gammalt hade ett godt öga till flickan, anlände till hamnen. Johanson på »Venus» såg genast hur sakerna stodo, och mån om sina egna intressen, underrättade han genast flickan, att kollegan på »Två Bröder» var en lycklig make och fader. Följden blef ett uppträde med tårar och tillbehör, och en hotelse att frun skulle få veta hela historien. Som skepparen på »Två Bröder» hade all orsak förmoda, att flickan hållit ord och skrifvit till hans fru, och som han hyste stor och berättigad respekt för denna dam, kände han sig allt annat än lätt om hjärtat, när han såg sig af gynnsamma vindar föras allt närmare den väntande makans famn. Det var därför inte underligt, att skepparn gick fram och tillbaka på kommandobryggan som ett fångadt vilddjur, och att den stackars rorsmannen fick veta att han var till.

Länge hade skepparn sett styrman stå där framme på backen och öppnade just munnen för att säga honom något obehagligt, när ingifvelsen kom. Han tvärstannade midt i promenaden, slog sig för pannan med knytnäfven och skrek till:

»Djää...!» — så att rorsmannen starrbligade af förvåning.

Sedan stod han i flera minuter och lät idén mogna i sin hjärna tills han slutligen ropade:

»Augustson!»