»Åh, han ville väl ha henne själf,» var styrmans reflektion.
»Det förstås! Men han kan väl vara schentleman för det,» sade skepparn. »Nu har emellertid kalmarflickan skrifvit till kär — — hm, frun, menar jag, så nu står jag där.»
»Det gör kapten,» instämde styrman gladt.
»Vet han hvad det vill säga, Augustson?» frågade skepparn allvarligt.
»Usch, ja då!» svarade styrman med värme. »Jag har nog hört henne. Ursäkta att jag säger det, men hon är svår.»
»Det är hon,» instämde skepparn af hjärtat. »Och om han har den ringaste tillstymmelse till hjärta i bröstet, så hjälper han mig ur det här, Augustson.»
Om styrman blifvit erbjuden »Två Bröder» med last och inventarier som present, så hade han icke kunnat se mer förvånad ut.
»Hur i herrans namn skall jag kunna göra det?» frågade han.
»Asch!» svarade skepparn, och knuffade styrman förtroligt i sidan. »Det vore väl den sure, om inte två stycken sjöbussar skulle kunna rå på ett fruntimmer.»
Styrman tog ett par steg tillbaka och betraktade skepparn skarpt.