I sinom tid reste Kitty med far och baron, och John led svartsjukans alla kval. Men andra dagen efter afresan rann honom det gamla, äkta irländska ordspråket: »Säg aldrig dö, förrän du är död!» i sinnet, och han erinrade sig plötsligt, att han inte var riktigt död än, och således inte hade rätt att »säga dö», eller med andra ord, ge tappt.
Och innan ännu inflytandet af denna nya åskådning hunnit svalna, afsände han ett marconigram till atlanterångaren, för att sedan vrida sig i kval, och önska att det vore ogjordt.
»Lusitania» styrde med full fart mot öster. Oceanen låg som en spegel och passagerarna dåsade i sina däckstolar eller promenerade på däcket, späjande efter ett fartyg eller några tumlare, som kunde ge omväxling i det dagliga enahanda.
Kittys baron hade fått rätt mycket uppmuntran under dagarna före afresan, och andra dagen ute hade han bestämt att arrangera saken. Det skulle nämligen passa honom särdeles väl att komma hem, förlofvad med en dollarsprinsessa.
Efter lunchen sutto de tillsamman i konsertsalen och baronen hade skickligt ledt samtalet så, att det blef lätt att komma till saken.
»När vi nu komma till England, leda våra vägar åt olika håll, miss Kate,» sade han.
»Ja, baron skall ju till Paris och jag till London,» svarade hon. »Men vi kanske träffas i Paris sedan.»
»Jag hoppas det, miss Kate! Ty det blir mycket svårt att skiljas från er!» sade han med värme.
»Hvarför det?» frågade Kate, naivt och inviterande.
Baronen fattade eld.