När som hälst väntade han få hjärtslag af sorg, men hans fysik tycktes ha en ovanligt stor motståndskraft.
Men till Kitty vågade han sig inte mer.
Till sist beslöt Kitty att inte vänta längre på John, och det kan ingen undra på. Hon tyckte, att när han endast behöfde säga ett ord för att få den, som han gått och suckat efter så länge, så hade han en viss skyldighet att säga det ordet. Om inte för sin egen skull så för hennes.
Men John kom aldrig, och Kitty kom, efter långt tänkande och kanske litet tårar, till den slutsatsen, att en karl, som inte vågar fria, är inte värd att ha, och hon beslöt att resa till Europa på ett par månader, och ta sin pappa med.
När baronen fick höra talas om Europaresan blef han mycket charmerad, ty han hade själf tänkt att resa, och det skulle vara syperbt om de fingo ressällskap.
När John fick höra talas om Europaresan, ansåg han spelet förloradt och gick hem och lade sig på en soffa. Där beslöt han att bli ungkarl i hela sitt lif, och att hans läppar aldrig mer skulle formas till ett leende.
Han drömde sig några år framåt. Hur när han, med blekt, allvarligt ansikte, skred fram genom gatorna, folket skulle vända sig om efter honom och hviska:
»Se, där går mannen, som aldrig ler! En flicka krossade hans lif.»
Ty John var romantiskt anlagd.