Kärleken och svartsjukan hade blåst upp hans mod till en abnorm höjd, men ju mera han närmade sig Kittys hem, desto mera sjönk hans tapperhet, tills den, när han till sist stod ansikte mot ansikte (fastän på något litet afstånd) med henne, var fullkomligt slut, och förhållandet således normalt.
John resonerade följaktligen teater, litteratur, väder och allt, men hela tiden hängde inledningsorden: Käraste Kitty! på hans tunga, utan att han hade förmåga att spotta ut dem.
Oturen ville, att baronen kom en halftimma efter John. Han konverserade lätt, elegant och intressant, så att John gjorde sig inte alls vid sidan af honom. Medvetandet härom bättrade just inte saken för John, utan han blef ur stånd att säga ett enda ord. Länge dröjde det inte förrän han sade adjö och gick.
Fyra gånger gjorde han om försöket och hans förtviflan växte hvarenda dag. Om han inte varit rädd att få sitt namn i tidningarna, hade han förmodligen begått själfmord och lämnat efter sig ett vackert bref till Kitty.
Flera gånger tänkte han sätta sig öfver publiciteten och hoppa ned från Brooklynbron, men vid närmare eftersinnande fann han, att då han inte kunde bli i tillfälle att se Kitty läsa det vackra brefvet och höra hvad hon skulle säga när underrättelsen kom, skulle han ju själf inte få det minsta nöje af själfmordet, och att besvära sig för andras skull tilltalade honom inte alls.
Monsieur le baron fann snart äfven han, att tiden började bli mogen för ett frieri. Af blyghet led han just inte, och äfven om det i hans kretsar i Frankrike var brukligt att uppvakta en dam en längre tid, innan man vågade komma med ett frieri, ansåg han dock inte, att dylik ceremonie var nödvändig när det endast gällde en vanlig liten amerikansk guldfågel.
Men Kitty tyckte, att det var god tid med baronens frieri, ty hon väntade, trots allt, fortfarande på John, och när baronens eleganta fraser tycktes slå in på farliga vägar började hon genast tala om något annat.
Baronen förstod att afgörandet borde uppskjutas och han fann sig i det oundvikliga som en vis man bör göra.
John betraktade dagligen sin bild i spegeln, för att se om han magrat, eller om de första grå håren ännu börjat visa sig, men såväl det ena som det andra tecknet på svår sorg uteblef.