Den flicka han älskade hette Katherine, och var den vackraste och mäst älskvärda flicka i alla fem världsdelarna. Enligt Johns åsikt.
John hade varit kär i Kitty allt sedan han gick i skolan, och borde således ha varit förlofvad med henne länge, men hans olycksaliga blyghet hade alltid varit i vägen.
Hur många gånger hade han inte haft tillfälle att tala om sina känslor, både på båtfärder och promenader och hemma hos Kitty, men det hade aldrig blifvit af, fastän han sedan länge hade klart för sig hvad han skulle säga.
»Käraste Kitty!» skulle han börja. »Du får förlåta min djärfhet att kalla dig så, ty det innebär ju ganska mycket, men saken är den, att jag under många år hemligen älskat dig. Om nu saken är den, att du äfvenledes hemligen älskar mig, torde du upplysa mig om detta faktum, och skall jag, i detta lyckliga fall, taga mig friheten, att hos din fader anhålla om din hand.»
Just så skulle han säga. Det kunde inte kallas förmätet och inte heller tydas som flyktig flirt.
Många, många gånger, hade han haft orden på tungan, men de tycktes ha den egenheten, att aldrig komma längre. Det blef genast något tjockt i halsen när han skulle tala, och så var det slut.
Kitty för sin del tyckte bra om John, kanske till och med mera än hon ville erkänna ens för sig själf.
Med kvinnans ofelbara instinkt var hon fullt på det klara med hur det var fatt med John, och hon väntade att han skulle ta mod till sig och säga ut. Men det dröjde.
Det kan hända att Kitty tröttnat litet på att vänta, och när baron Henri de Quelquechose, pank, utlefvad och högadlig, kom öfver för att söka förgyllning för sin något kantstötta vapensköld, öfversåg Kitty med att hans hår var lika tunnt som hans blod, och skänkte honom många småleenden och mycket hopp. Hennes pappa bidrog i sin mån, med ett lån på några lumpna tusen.
När John fick klart för sig hur det stod till var han mycket nära att komma bort. I två dagar satt han hemma och ansade sin förtviflan, men på den tredje gick han till Kitty för att få besked.