Getherden.
Måtte din tjusande mun uppfyllas af håning, o Thyrsis,
Fyllas af håningskaka, och kostliga Aigilos-fikon
Vare din spis! mer fägnar din sång än älsklige Tettix'.
Här, tag stånkan! min vän, se, huru hon doftar behagligt!
Kunde väl snarligen tro, att hon tvättats i skönhetens kalla. 150
Kom, Kissaitha, var snäll! Nu mjölka du henne! J getter,
Dansen ej så, att bocken ej gör det fula med med eder!
II. Idyllen.
HEXMÄSTARINNAN.
Hvar är min lager, o Thestylis, säg? hvar kärlekens trolldryck?
Kransa mig offerpokaln med purprade bindeln af fårull;
Jag vill besvärja den älskade man, som nu mig bekymrar.
Som på tolfte dagen ej skänkt ett besök åt den arma,
Och som ej åtsport alls, om vi dött eller äre vid lifvet, 5
Som ej knackat på dörrn, den förarglige! Säkert har Eros
Fört hans flyktiga håg till en annan, och sjelf Aphrodite.
Till Timagetos' kämpareban skall jag vandra i morgon,
Att jag den falske må se, och bannas for sådana ofog.
Nu med trolldomars kraft jag honom förtrollar. O måne, 10
Skicka ditt klaraste sken, då jag tyst anropar din gudom,
Jemte Hekate ock i tartarn, af hundarna fruktad,
När bland dödas grafvar hon går och svartnande bloden.
Hell dig, Hekate, hell, förskräckliga, för oss till målet,
Dessa kryddor förläna en kraft, ej mindre än Kirke 15
Sina gaf, och Medeia, och gaf Ferimede, den blonda!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Kornmjöl, brännas i elden nu först; strö mera och mera,
Thestylis! Säg, osälla, ditt vett hvart är det förfluget?
Är då för dig, skamlösa, också jag vorden ett gyckel? 20
Strö, och derunder säg: jag kringströr benen af Daphnis!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Delphis mig högligen kränkt, men jag min lager för Delphis
Bränner; och likasom den högt sprakar i flammande elden,
Snart uppgången i rök, att ej ens dess aska vi finne, 25
Så försvinne, o Delphis, jemväl din lekamen i lågan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Likasom jag, med hjelp af en gud, vaxbilden försmälter,
Så försmälte af älskog nu strax ock Myndiern Delphis!
Likasom kopparsnurran omkringsvänga, måtte han äfven 30
Utanför dörren hos oss kringsvängas af kärleksgudinnan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Nu sker offer af kli. O Artemis, äfven i Hades
Den stenhårde du rörde, och allt hvad eljes är styfsinnt.
Thestylis, redan för oss, hör, hundarne tjuta i staden, 35
Ren gudinnan på gatorna går, låt klockorna ljuda!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Skåda, hafvet är tyst, och vindarne alla ha tystnat,
Men ej tystnat den tårande sorg, som bor i mitt hjerta,
Utan för honom allen' jag glider, som gjorde mig usla 40
Till ett skändadt barn och föraktadt, i stället för hustru.
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Vin tre gånger jag gjuter, och säger derjemte, du bålda:
Antingen älskare sluts i hans famn, eller ock älskarinna,
Blefve så stor hans glömska, som Theseus berättas tillförne 45
På ön Dia förglömmt skönlockiga mön; Ariadna!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Hippomanes är en vext hos Arkader; efter den rasa
Samtlige fålarne bergen omkring och de hurtiga stöna.
Såge jag Delphis så inrusa i denna min boning, 50
Sjelf en rasande lik, från glänsande kämparebanan!
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Detta bråm från kappan hos mig förlorade Delphis,
Nu jag sliter det sönder, och kastar i sprakande elden.
Ve, ve, Kärlek, du sleme, hvarför fastsög du dig, hvarför 55
Drack du, en polens igel, min blod till yttersta droppen?
Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Ödlan krossar jag nu, och i morgon jag bringar dig giftdryck.
Theatylis, här tag smörjan emot, och stryk den på tröskelns
öfversta rand, som du vet, vid hvilken i sanning ännu jag 60
Hänger med hjerta och själ; (mig aktar han icke det minsta.)
Säg, då du spottar derpå: det är Delphis' ben som jag smörjer.
Iynxsnurra, du, drag till mitt hem kärälsklige mannen!
Men nu, vorden allen', hur skall jag begråta min kärlek?
Hvadan börja? och hvem åbragte mig slika bekymmer? 65
Gick nu Eubulos' dotter, Anaxo, som korgbärarinna,
Genom Artemis' lund; otaliga skaror af annat
Vildbråd följde prestinnan i tåg, och derhos en lejinna.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Men Teucharila — hvile hon sött! — den Thrakiska amman, 70
Boende nära vår port, besvor mig och bad på det högsta,
Att festtåget bese. Jag olycksaliga flicka!
Följde henne i släpande skrud af kostelig bomull,
Prydd i talar, som gifvit åt mig till låns Klearista.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 75
Redan till Lykon's hus var hälften af vägen passerad,
Då jag såg Eudamippos oss nalkas vid sidan af Delphis.
Blondare var ungsvennernes skägg än skön Helichrysos,
Brösten skinande mer — långt mer, än du, o Selana,
Ty de lände då just från skolans herrliga mödor. 80
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Ack, hur jag såg, hur jag rasade, hur vardt uslingens hjerta
Såradt! Fägringen all hänflyktade, festliga tåget
Märkte jag ej; ej huru jag kom hem åter tillbaka,
Visste jag; feberns flammande glöd i grund mig förstörde. 85
Tio dagar jag låg i min säng och nätterna tio.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Blef derjemte min hy fullkomligen lika med Thapsos,
Håret från hufvudet föll alltsamman; ej annat var öfrigt,
Ån benknotor och skinn; hvem fanns, som jag ej besökte? 90
Gick jag förbi en endaste knut, der bodde en trollkäring?
Dock jag ej lindring fick; sin kos blott flyktade tiden.
Gissa då, hvadan han kom min älskog, du höga Selana!
Derföre sade jag sanningen rent åt Thestylis, tärnan:
Hör nu, välan du, skaffa mig bot för tärande sjukan! 95
Myndiern helt och hållet har fängslat mig stackare. Skynda
Till Timagetos' kämpareban, att honom bespeja;
Ty dit vandrar han städs, der finner han ljufligt att vistas.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Strax då du märker att ensam han är, o, vinka förstulet, 100
Säg; dig kallar Simaitha! och tyst den älskade hitfölj,
Så jag talte; hon gick, medbringaode ock till min kammar
Delphis, den glänsande sven; och såsnart jag honom bemärkte,
När lättfotad han gjorde ett skutt dörrtröskelen öfver,
(Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!) 105
Kallare vardt jag än is från hufvut till föttren, ur pannan
Droppade svetten ned, likt dagg, som alstras af summan,
Ej jag förmådde öppna min mun, nej, icke så mycket,
Som de jollrande barn tilltala sin moder i sömnen,
Utan min fagra gestalt var alldeles stel som en vaxbild. 110
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Men då den kärlekslöse mig såg, vid golfvet han fäste
Ögonen, satte sig ned på min bädd, och sittande talte:
Sannerlig har du, Simaitha, så långt nu hunnit framför mig,
Som jag i kapplopp nyss förbi hann fagre Philinos, 115
Efter du kallat mig hit till ditt hem, förrn sjelf jag mig infann.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Sjelf jag kommit ändock, ja, kommit vid ljuflige Eros,
Tredje man eller fjerde som giljare längre på qvällen,
Äpplen i barmen besparda, en skänk af guden Lyaios, 120
Med hvitpoppel på hufvut, Herakles' helga bekransning,
Genomsnodd öfverallt af purpurfärgade slingor.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Hade ni tagit mig mot, rätt kärt det varit; en hurtig,
Ja, en dejelig sven jag kallas af alla kamrater. 125
Ock jag varit förnöjd, om du gett mig en endaste kyss helst.
Men om ni jagat mig hän, om dörren af rigeln igenstängts,
Hade i sanning yxor och bloss jag hämtat till eder.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!
Nu bekänner jag först, att jag tack är skyldig Kythere; 130
Näst Kythere den andra är du, som ryckt mig ur elden,
Du sötunge, som kallat mig hit i din trefiiga kammar,
Ren till hälften förbränd. Ock kärleken tänder ju ofta
Långt mer flammande glöd än sjelf Liparaiern Hephaistos.
Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 135
Guden med slemt raseri ur jungfruburen en ungmö,
Ja, ur en sofvarm bädd från sidan af maken en maka
Jagade. Så han talte, och jag, dåraktiga, trodde,
Fattade gossen i hand, och böjde mot svallande bädden.
Snart slog hjerta mot hjerta så varmt, ack, kinderna brunno 140
Hetare nu än förut; vi jollrade ljufligt tillsamman.
Och, att jag ej må snacka dig trött, du hulda Selana:
Allt det bästa var gjordt, och vi begge förnöjde vår lystnad.
Än till i går han ej tadlade mig i ett eller annat,
Ej jag honom; i dag mellertid kom till mig Philista's, 145
Flöjtblåsarinnans mor, som år mor också åt Melixo,
Kom på besök, när hästarne just till himmelen buro
Rosenarmiga Eos utur Okeanos' vågor.
Mig mångt annat hon sad', och huru sig Delphis förälskat.
Men om en flicka väckte hans glöd, eller också en gosse, 150
Visste hon ej så precis; så mycket hon visste, att alltid
Drack han i omängdt kärestans skål, och slutligen bortsmög,
Lofvande ock utsira det hus, som han mente, med kransar.
Detta den fremmande talte för mig; hon ljuger ej nånsin.
Ty väl kom han om da'n tre gånger förut eller fyra, 155
Och förvarte hos mig oljflaskan, den Doriska, ofta.
Nu tolf dagar ha gått, då jag alls ej skådat den falske.
Mig han visserlig glömmt, och hyser en annan i hjertat?
Nu vill jag hexa med trolldomens dryck; men qväljer han än mig,
Skall han, vid Moirerna, snart få klappa på skuggornas portar. 160
Så förderfveligt gift jag åt honom i kistan förvarar,
Som en Assyrisk gumma mig lärt tillreda, o drottning!
Nu lef väl, du, och styr till Okeanos fålarnes anspann,
Vördade! Jag vill bara mitt qval, som sjelf jag mig påtog.
Hell dig, Selenaia, ljushyiga! Hell er, I andra 165
Stjernor, ledsagarinnor åt nattens fredliga strålvagn!
III. Idyllen.
AMARYLLIS.
Åt Amaryllis jag egnar min sång; mellertid skall min gethjord
Gå bland bergen på bete, och Tityros getterna valla.
Vakta du gettren, min Tityros, du, kärälsklige hjertvän,
Och till källan dem drif, min Tityros; tag dig till vara
För den Libyske, grå getbocken, att icke han stängas! 5
O Amaryllis, så skon, hvi tittar du ej ur din grotta,
Nämnande mig, som förut: sötunge? kanske du mig hatar?
Synes jag dig på närmare håll plattnäsig måhända,
Och långskäggig, mitt gull? Du nödgar mig gripa till repet!
Ser du, jag tio äpplen har med! Jag plockat dem derstäds, 10
Der du mig plocka befallt, och i morgon jag bringar dig andra.
Skåda min hjertförtärande sorg! O, måtte jag bytas
Till ett surrande bi, då smög' jag mig in i din grotta,
Båd ormbunkarna genom och murgrön, hvilka dig omge.
Nu först känner jag Kärlek: en grym gud! Säkert lejinnans 15
Jufver han sugit, och fött af sin mor uppfostran i öknen;
Han, som tände mig an, och sårade ändatill benen.
Du med förtjusande ögon, o du, stenhjertade, famna
Herden, och låt mig taga en kyss, svartögiga flicka!
Är ju ändock en ljufvelig fröjd i de gäckande kyssar. 20
Sannerlig skall du mig nödga påstund, att slita i stycken,
O Amaryllis, så kär, den murgrönskrans jag dig sparat,
Flätande in silleri, det doftiga, flätande rosor.
Ve, hvi qväljes jag så, jag, usle? du hör då mig icke!
Felsen kläder jag af, och störtar mig neder i hafvet, 25
Der hvar fiskaren Olpis uppå tonfiskarna lurar.
Om jag ej dör, helt säkert likväl jag gjort dig ett nöje.
Detta försporde jag nyss, när frågande, om du mig älskar,
Vallmobladet ej alls gaf smäll, anslaget med handen,
Utan emot min fylliga arm bortvissnade genast. 30
Sade mig sanning också Agroio, sållprophetissan,
Som nyss, plockande ax, skördmännerna följde: att jag väl
Hel och hållen är din, men du mig ej aktar det minsta.
Väl jag min hvita get, två killingars moder, dig sparat,
Som svartlätta Erithakis ock, en dotter till Mermnon, 35
Önskar sig hon skall få den, då du högmodig mig gäckar.
Nu jag i högra ögat förnam ryckning. Måhända
Kommer hon? jag mellertid skall sjunga, mot pinien lutad.
Kanske hon blickar mig an; af demant dock är hon ej tillskapt.
När Hippomenes fordom sig önskade jungfrun till maka, 40
Vann han med äppel i hand kapplöpningen; ack, Atalanta,
Huru hon såg, hur hon rasade, hur hon försänktes i kärlek!
Siarn Melampus dref från Othrysberget till Pylos
Hjorden, och ändtlig i famnen af Bias hvilade Pero,
Hon, den tjusande mor åt förståndiga Alphesiboia. 45
Har ej Adonis likså, då han vallade fåren på bergen,
Ändatill fullt raseri väckt kärlekens glöd hos Kythere,
Att hon döde svennen ej ens ur armarna släppte?
Lycklig prisar jag ock Endymion, slumrande evigt
I oändelig sömn, jag Iasion prisar, o ungmö, 50
Som på sin lott undfick, hvad oinvigda ej säges.
Hufvudet värker; det rör dig ej alls. Jag sjunger ej längre.
Här jag ligger försmådd, här skola mig vargarna fräta:
Detta som håningen sött tör rinna dig utföre strupen!