Gorgo, nämn ej derom! Två miner det renaste silfver
Knappt förslå, och lifvet sånär jag vid arbetet tillsatt.
Gorgo.
Enligt din önskan likväl hon lyckades.
Praxinoe.
Ja, jag bekänner.
Hämta min solhatt strax och min kappa: i prydelig ordning
Allt! Jag tar dig ej med, gullbarn; uh, hästen har tänder! 40
Gråt, så mycket du vill; dock bör du ej blifva en krympling.
Låtom oss gå. Tag, Phrygia, pilten, och lek med den lille,
Locka handen hit in, stäng till gårdsporten beskedligt!
O, hvad skaror af folk! När komma vi genom och huru
Detta förderf? Otaliga myror, dem ingen kan räkna. 45
Mången förträffelig bragd utfördes af dig, Ptolemaios.
Sedan din far bland gudar en plats intagit, ej nånsin
Smyger en bof, på Egyptiskt manér, att vandrarn plundra,
Såsom förut, af argaste svek uthamrade männer
Drefvo sitt skändliga spel, en lika den andra i bofstreck. 50
Sötaste Gorgo, o ve, der konungens ryttare komma!
Gode soldat, jag ber dig, ej rid oss dock öfverända!
Fuchsen sig steglar, den rasande se! Nå, vill du ej, galna
Eunoa, packa dig bort? Sin ryttare dräper han säkert.
O, hur lyckeligt var, att barnet jag lemnade hemma! 55
Gorgo.
Trösta dig, bästa Praxinoa, ren vi äre bakefter;
Desse hunnit sin post.
Praxinoe.
Jag börjar mig verkligen sansa.
Hästen och iskall orm jag fruktat från spädaste åren