Kamraten.
Ej må du rädas! Du svor ej; ty gyllene fisken ej heller
Fick du, såsom du tyckte. Och drömmarna fara som strömmar.
Men om du vaken, ej sofvande, här kringspanar i trakten 65
Målet för sömnens hopp, uppsök dig en vanlig, en köttfisk,
Att du i hunger ej dör, fast mättad af gyllene drömmar.
XXII. Idyllen.
DIOSKURERNE.
Ledas och Aigisföraren Zeus' två söner vi prise,
Kastor och, skräcklig att strida med näfvarnes kraft, Polydeukes,
Sedan han händerna väl omsurrat med remmar af oxhud.
Ja, två gånger och tre de manliga piltar vi prise,
Thestios' dotterbarn, två bröder ifrån Lakedaimon, 5
Menskors riddare, när blott lifvet beror af en hårsmoln,
Hästars jemväl, som tumla omkring i blodiga stojet,
Skeppens också, när de trängas af himmelska stjernornas nedgång,
Äfvensom uppgång, träffande ut för vidriga vindar.
Hvilka emot bakstammarna nu uppvältra en störtvåg, 10
Eller emot framstammen också, eller höra dem lyster,
Och nu drabba mot skråfvet, och nu skeppsväggarna båda
Krossa, och allt tågvirket med segllena slokande hänger,
Slitet i tusende kras; men från himlen en rikelig regnskur
Störtar, då natten kommer; och villande hafvet det dånar, 15
Piskadt af vädrens gissel och af okufliga haglen.
Men ur en afgrunds djup mellertid J galejorna rädden,
Samt sjöfolket derhos, som trodde sig redan förloradt.
Viindarne tystna då alla påstund, och lugn som en spegel
Fjerden står, och hitåt och dithän molnena ila; 20
Björnarna tindra nu fram, och emellan Åsnorna dunkla
Krubban, som vackert väder bebådar för segling och sjöfart.
O, J båda, de dödliges hjelpare, älskade båda,
J hästtämjare, sångare, citherspelare, kämpar!
Bör jag väl Kastor förrn Polydeukes begynna att sjunga? 25
Prisande hvardera, först Polydeukes ämnar jag sjunga.
Hon, då hon undflytt ren de till ett hoplöpande klippor,
Argo, och Pontos, det snöigas, omedlidsama mynning,
Kom till de Bebrykers folk, medbringande gudarnes skötbarn.
Der på en endaste stege från hvardera relingen mången 30
Kämpe klättrade neder utur lasoniska skeppet,
Stigande upp på den djupare strands stormskyddade höjning,
Redde de bäddar, och rörde med händerna donen för eldfångst.
Men snällfålige Kastor med brunlett drott Polydeukes
Vandrade båda i öknen omkring, från kamraterna skilde. 35
Sen de betraktat på berget en hop vildtvexande stammar,
Funno de under den glattade hälln en porlande källa,
Fylld med klaraste vatten till bräddarna; nederifrån städs
Stenar i bottnen man såg, kristallen i glans eller silfret
Lika, och nära intill uppskjöto så resliga tallar, 40
Plataner ock, hvitpopplar, cypresser med yfviga kronor,
Samt välluktande blommor, för håriga biet en glad skörd,
Hvilka såsnart som våren har flytt utspricka på ängen.
Men obäklig en man sig solade, sittande derstäds,
Skräcklig att se, med öronen slitna af hårdaste näfslag. 45
Högt sig hvälfde dess väldiga bröst, och den vidgade ryggen,
Danad af jernhårdt kött, lik hammarsmidda kolossen.
Och i de kraftiga armarna stodo vid ändan af axeln
Muskler, lika med rundade block, dem, vältrande med sig,
Vintriga floden uti ofantliga hvirflarna svarfvat. 50
Men på ryggen af resen och nacken der såg man hänga
Lejonets hud, hopfästad med fötternas yttersta ramar.
Honom då först tilltalade så Polydeukes, den bålde.
Polydeukes.
Hell dig, eho du än är! Hvad män bo härstäds i landet?
Amykos.
"Hell dig!" Hva ha? när månner jag ser, dem aldrig jag skådat. 55