ADONIS' DÖD.
Knappt Kypris sin Adonis
fick skåda, liflös vorden,
Med håret löst och skräckligt,
Och med den bleka kinden,
Förrn galten till sig föra 5
Hon bjöd de små Eroter;
De vingade på stunden
All skogen genomlupo,
Den skräcklige de funno,
Och fjettrade och bundo. 10
Den ene, snaran fästad,
Drog efter sig den fångne;
Den andre gick bakefter,
Och högg uppå med bågen,
Fram galten kröp förfärad; 15
Han fruktade Kythera.
Då sade Aphrodita:
Du aldravärrsta odjur,
Du dennes lår har sårat?
Du min gemål har bitit? 20
Men djuret svarte såleds:
Jag svär vid dig, Kythera,
Vid dig, och vid din make,
Jag svär vid mina bojor,
Vid denna jägarskara, 25
Att jag din sköna make
Allsicke ville såra.
Der stod han som en konstbild,
Och utaf kärlek upptänd,
Det nakna lår, han röjde, 30
Helt rasande jag kysste,
Och sårade med tanden.
Tag derför, Kypris, dessa,
Tag dessa, näps, och afskär
(Hvi har jag dem till ogagn?) 35
De kärlekssnikna tändren!
Men om du dig ej nöjer,
Så tag då dessa läppar.
Hvi ha de kyssa vågat?
Då röjde Kypris miskund, 40
Och bjöd de små Eroter,
Upplösa djurets bojor.
Sen henne städs det följde,
Gick aldrig mer till skogen,
Och vid Adonisbålet 45
Sin galna kärlek ödde.