Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade hennes tillgifvenhet för tant Karin.
— Det är bara för att jag håller af dig, tant, — sade hon, — som jag går in på detta.
— Jag förstår, — sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga panna.
En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.
— Bevars, så svällande kanapéer du har! — sade Bertha och slog sig ned på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. — Man blir rent af förvekligad i dina divaner.
— För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, — sade Hanna. — Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.
— Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? — utbrast Bertha i extas. — Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!
— Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? — sporde Hanna.
— Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16 tjenare . . .
— Och jag skulle ruinera mig på hästar, — sade Alma, som hittills bladat i en bok. — Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik, Hanna?