— Hon sofver! — hviskade Hanna gladt till svar.
Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.
et var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der, än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de likväl det bästa hon för närvarande kunde få.
Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det, vänligt, men fast. — Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till dig, tant, — sade hon, — och det skulle dessutom vänja mig vid onödig vällefnad.
Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.
Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få återbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.
— Det är din rätt, — sade tant Karin allvarsamt. — Men min rätt är att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.