— Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet, icke fruktan, — svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt kunde tala.
— Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .
— O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid hvem vi få trygga oss.
— Ja! — hviskade Bella matt.
Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: — Hanna min, skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?
Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: — jag har ju ingen i verlden kärare, än dig.
— Bara Gud! — hviskade Bella åter.
— Ack, icke ens Gud, — sade Hanna sorgset. — Jag har icke kommit så långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.
Bella nickade. — Jag ville så gerna lefva! — hviskade hon och försökte småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.
Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött, men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.