— Och pojkar äro och förbli pojkar! — nickade Bella från sängen.
Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades, fruktade ett recidiv.
Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!
Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet, och ögonen glänste stora och klara.
— Huru är det? — hviskade hon ångestfullt. — Är du sämre? Vill du, att jag skall väcka tant?
— Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.
Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men hon förblef till det yttre lugn.
— Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? — Bellas ögon voro oroligt fästade på Hanna.
— Jag har endast sett en menniska dö, och det var min mor. För henne kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.
— Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?