Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.
— Det är dagens sanning, — bedyrade han. — Jag kom gående längs Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt. Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm. Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?
— Hjelpa! — skrattade Hanna. — Du menar, att vi turvis skulle taga ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.
Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.
— Men, Bentu, — hviskade Bella skälmaktigt från sängen, — hvem var det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?
Bengt funderade. — Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du tog vara på min sjelfständighet.
Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd. Flickorna skrattade och läto honom hållas.
Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden, artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda vilja.
Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.
— Flickor äro ändå flickor! — utbrast han med en suck af beundran.