— Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå dit igen? Tycker du mycket om henne?
— Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.
— Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. — Och Bella höll henne i kjolen. — Men ser du, jag mår så bra i dag och känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men . . .
— Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete, — skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.
— Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!
Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. — Vänta, Hannibal, jag tror ändå att min druftörst hör till de „själsaffectioner“, som stå under viljans inflytande. Ergo kan jag beherska den; ergo vill jag beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i fattigsparbössan, än i min snåla mage.
Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.
I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.
— Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? — frågade Bella och vinkade honom till sig.
— Hejdat skenande hästar, — svarade Bengt lakoniskt.