Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade Bellas.
— Jag har intet att förlåta. — Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand. — Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam. Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett intet mot anklagelserna inom mig sjelf.
Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och vid den kärlek hon så sent fick smaka.
Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu efter döden.
Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville se henne igen.
ellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som helsningsdeputation från hennes klass.
Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta. Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.