— Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta, men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.

När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten penningesumma för din räkning . . .

— Ni? — afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. — Min mor rörde aldrig dessa penningar.

— Det var likt henne, — sade fru Meilert med skymten af ett leende. — Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och dock skulle detta ha räddat oss begge.

När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var ej lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter, men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och blifva lycklig igen . . . Men — jag ansåg det numera för sent, vägen oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera nå hvarandra.

. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.

Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.

Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon. De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande, som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.

Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon innerligt hennes hand och kyste den.

— Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?