Fru Meilert betraktade henne forskande. — Låt mig se, — sade hon, — om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade ett vekare, vänligare uttryck . . .
Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. — Ja, — sade hon, — innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar min far till det yttre, min mor till det inre.
Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. — Tala litet om din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för mig.
Hanna smålog bittert. — Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne! Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.
— Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta, att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag måste stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .
— Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.
Fru Meilert blickade hastigt upp. — Nej, — sade hon häftigt. — Kärleken kan icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig sett. Men förlåt — jag sårar dig kanhända?
— Nej, — svarade Hanna kort, — jag känner ingenting alls för min far.
— Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej, jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till mig . . .
— Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes bröllopsdag? — Hannas kinder lågade. — Detta bref var tillräckligt att för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.