— Det är ju eaudecologne, — förmodade Alma.
— Skönt! Man får väl njuta?
Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.
Bertha förde flaskan till näsan. — Uh . . . ptschi! Din kanal . . . ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa’ Anders åt presten.
Hanna måste skratta. — Visst inte, jag har ej sagt att det var eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.
— Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff, det svider i näsan!
När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke. Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.
Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade ifrigt.
Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon tvärstannade och hviskade brådskande:
— Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt borta.