Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.
Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i armen. — Det är nedrigt! — hviskade hon.
— Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.
— Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in . . .
— Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, — sade Bertha bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.
— Jag kan ej, jag kan ej . . . flämtade Hanna upprörd. — Jag måste ha honom bort.
— Han skulle visst lyda dig, — inföll Alma. — Kom bort nu, snälla, söta Hanna!
— Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag måste gå in.
— Är du rent från vettet, Hanna? — Bertha var upprörd, också hon. — Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här alltför länge!
— Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva natten ännu, — tillade hon halft för sig sjelf, — tänk, hurudan han skall vara i morgon!