Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa. Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få betala? Förnuftet hviskade: — gå ej! — och hon stod tvekande vid dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon öppnade dörren.
I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: — var god och bed herr Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.
Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.
När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. — Det är bra, — tänkte hon, — jag skulle ej velat, att Valter sett dem.
Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen kom ut.
Hon gick ett par steg mot honom.
— Det är jag, Valter, — sade hon, och rösten var osäker. — Vill du ej vara snäll och följa med mig?
— Hvart då? — sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.
— Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? — frågade han och försökte se styf ut.
— Ja, Valter, — sade Hanna fast. — Jag tror du icke anar, hvart dessa kamrater vilja locka dig.