— Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.
— Ett glas? — Hanna log sorgset. — Jag räknade redan tre. Vet du icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.
Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans hederskänsla.
— Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .
— Såå! — Valter rätade på sig. — Menniskorna äro så färdiga att döma.
— Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?
— Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. — Valter försökte tala lugnt och imponerande.
— Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser. Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig igen.
Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka få honom till hvad hon ville.
— Jag vet ej, om jag täcks, — sade han, — jag är ej klädd för visiter.