— Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!
När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: — är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort farväl af Hanna och rusade sin väg.
Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning. Sådana stackare vi äro, — tänkte hon. — Det fordras ofta mycket mera mod att taga ett litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt hastiga försvinnande.
Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.
— Vi skola ej lemna honom ur sigte, — sade hon ifrigt, — vi skola taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.
Hanna tryckte hennes hand. — Jag har ej stora förhoppningar, — sade hon modfäld. — Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan första vindpust kullkasta en god föresats.
— Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, — sade Bella. — Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.
— Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde nedslå mitt sinne.
— Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, — sade Bella och kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.
