yktet om Hannas „värdshusbesök“ hade emellertid spridt sig i skolan. Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter händelsen.
— Klockan var nära 12 på natten — sade en, — när min kusin, som satt och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.
— Såg han henne komma in? — Ögonen stodo vidöppna af häpnad.
— Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är någon hygglig gosse.
— Och de promenerade länge och väl på några bakgator, — hviskade en annan. — Thure Öst mötte dem.
— Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . — inföll en tredje med tonvigt.
— Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! — bifogade en fjerde.
— Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!