— Få se, om hon ej blir relegerad, — sade en femte. — Jag täcks knapt säga, att jag är på samma klass, som hon.
— Hvad tisslas här om för vigtiga ting? — frågade Bertha, som i detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.
— Ts! — sade en af flickorna hemlighetsfullt. — Vi tala om Hanna Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.
— Hva’, hva’, hva’ ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? — utbrast Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. — Hanna dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var sjelf med.
— Var du med? — Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.
— Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. — Och Bertha berättade huru allt gått till.
— Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? — afbröt henne en af flickorna. — Det kunde ju ha varit någon annan.
Bertha såg osäker ut. — Jag tyckte precis, att det var Hanna, — svarade hon dröjande.
— Ja, att tycka och veta är alls icke detsamma . . .
— I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt. Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra detta.