Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.
Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning. Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.
— Men detta är rent outhärdligt! — utbrast Bertha en dag, då hon het och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. — Kan du icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till mitt omdöme. Jag tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så . . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .
— Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, — sade Hanna och reste sig häftigt från sin plats. — Åtminstone icke medvetet, — tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. — Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut och sedan slippa ni vidare se mig.
— Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig relegerad.
Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. — Detta kunna ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag frivilligt, — i morgon dag . . .
— Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk, hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på rätt . . .
— Tyst, jag tigger icke om er aktning! — Och Hanna gick ut med kinder, som brände af harm och förödmjukelse.
Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. — Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.
Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg, att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.