— Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat henne, — sade han skämtsamt. — Kom hem till oss, jag ville också gerna höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.
— Jag skall komma, gå du förut. — Hanna undvek att se på honom, men hennes röst var alldeles lugn.
Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: — Bella, jag kommer att afgå från skolan endera dagen.
— Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för sqvallrets skull?
— Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende. Jag kan icke bli qvar.
En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf. Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.
Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva bortvisad.
— Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, — sade hon uppbragt. — Hon har sqvallrat om saken för „pappa och mamma“, och nu ha dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat, som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta, som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.
Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och lofvat tala med Hanna.
Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.