— Hanna min, du skall icke afgå. Saken är ej värd ett så stort offer och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du är ju advokat, vet jag.
— Mot hvem skulle jag försvara mig? — utbrast Hanna häftigt. — Ingen har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.
— Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera! Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du verkligen handlat orätt.
— Men hvad kan jag väl göra, Bella? — frågade Hanna upprörd. — Om jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.
— Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på mig.
Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. — Du är min vän, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din skull.
Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.
Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid densamma.
Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas. Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit någon förfriskning.
Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och Valter.