— Och enligt min åsigt, — slöt hon sitt andragande, — förtjenar Hanna Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf, sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.
En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig på falska rykten.
Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt misstänkt elev.
De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna uppfattning. — Det är väl icke meningen, — sade de, — att skolan för ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?
— Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra en för att kunna qvarhålla de andra, — utlät sig en af de äldre.
— Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast att blifva skild från skolan, — utbrast Verna Sommar med en hos henne sällsynt häftighet.
Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid skolan.
Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga öfvervägt alla skälen för och emot.
— Jag behöfver ingenting öfverväga, — sade Verna Sommar. — För mig gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.
