är femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de olika rörelserna.
Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.
När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga dem.
— Jag ville fråga er, flickor, — sade hon, och hennes röst lät som en generals, som anställer räfst bland sitt folk. — Jag ville fråga, om det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .
Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det alls icke rört dem.
— Åtminstone icke med mitt samtycke, — kom det plötsligt från Bertha.
— Icke med mitt heller, — hördes några osäkra röster ur skocken.
Jenny skrufvade sig litet nervöst: — Det är ju icke underligt, om flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som . . .