— Jag vet, hvad du vill säga, — afbröt henne Verna harmsen, — men du har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt, som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i tillfälle att taga reda på saken.
Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.
Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: — hvad var det jag sagt hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från alldeles säkert håll . . . Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.
— Säg mig, — fortfor Verna Sommar, — har hon någonsin svikit ett löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap. Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.
Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. — Hvad jag är glad, att Hanna är oskyldig! — skrek Bibbi och dansade om med Aina Berg.
— Jag har hela tiden trott, att hon var det, — sade Lilli, alldeles glömsk af att hon troget undvikit Hanna.
— Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med pojkarne, — inföll Jenny, ännu misstrogen. — Och jag hörde från alldeles säkert håll . . .
— Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, — ifylde Bertha hetsigt. — Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.
— Visst har jag trott, — hördes en röst ur hopen. — Och jag med . . . och jag med. — Alla voro angelägna om att intyga, att de „verkligen i grunden trott på Hannas oskuld“, men då de ej kunde bevisa den, så . . .
— Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, — inföll Verna Sommar, som med ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. — Gå nu och säg Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .