— Ja, ja, — skreko flickorna. — Det kan man ej undra öfver! . . .
— Hon är modig, uppoffrande och sann, — fortfor Verna Sommar — hon har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.
— Nej, hvem skulle vilja gå in på ett värdshus? — utbrast en af flickorna och såg förnärmad ut.
— Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har visat oss huru vi böra handla.
Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin kunnat misstänka henne för något ovärdigt.
— Inte skall man få skilja henne från skolan, — sade en med beslutsam min.
— Om hon afgår, så går jag med, — sade en annan.
— Ja, ja, det göra vi också, — ljöd det från flera håll. — Kom, så gå vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!
Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej glömma sin misstro.
Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.