— Lättrörda, små insjövågor! — tänkte Verna Sommar, när hon såg dem gå.
Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.
Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.
Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget, men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana sammanhanget.
Sådan var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.
Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.
Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida. Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas „korståg“, som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att bortblåsa en ärlig ånger.
Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.
Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .
Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra, innan hon var vid målet. Ja, — skulle hon någonsin känna sig hafva nått målet?