Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: — är ni fröken Rappe?
— Ja, — svarade Hanna.
— Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, — sade den främmande. — Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .
— Min far! — utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket nästan beröfvade henne sansen. — Min far? . . . jag förstår ej . . .
— Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju . . . den enda jag har qvar i lifvet.
Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron; hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver sig sjelf när hon svarade:
— Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . . förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och det är min personliga frihet.
Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif. Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen, dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.
— Jag vet, Hanna, — sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu blekare och skarpare ut, — jag vet, att jag icke har handlat mot dig som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit! . . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar ofta hos er.
. . . Det var min afsigt, — fortfor han, då Hanna ingenting sade, — att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att bjuda er ett sorgfritt lif.