— Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete. — Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att synas lugn. — Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter, utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . . och ni . . . ni stal allt ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt, som en menniska kan ega en annan — och ni kastade henne bort, som ett sönderslaget kärl.
Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.
Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: — Och nu kan ni gå, jag har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.
Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.
— Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro . . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . . skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag ville, . . . jag trodde . . . jag . . .
Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon dödat honom?
— Se här, drick litet vatten! — sade hon och räckte honom glaset.
Hans hand skakade, då han mottog det. — Tack! — sade han. — Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.
Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta. Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.
Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom, så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att göra?