Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant, hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.
Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant Karin?
Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och endast lefva för en, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.
Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste, att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon fattat sitt beslut.
Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i hennes förtroende.
En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till skrifbordet.
— Ser du de der papperen? — sade hon muntert. — Det är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?
— Tant Karin! — Hanna drog henne ned i soffan. — Får jag tala med dig?
Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast blef allvarsam. — Hvad är det? — frågade hon orolig.
— Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och . . . resa ensam.