Ett moln drog öfver tant Karins anlete. — Jag trodde icke att du var nyckfull, — sade hon.
— Det är jag ej heller, tant. — Hanna var blek, och ett drag af tungt allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.
— Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?
— Vill? Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något herligare. Men nu kan jag det icke. Jag har fått ett band som binder mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills . . . Min far har kommit . . .
Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede. Hon tog Hanna hårdt i armen.
— Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga skyldigheter mot honom, inga! Du får ej . . . du får ej öfvergifva mig, Hanna!
— Låt mig berätta dig allt, tant, — bad Hanna, som blef lugnare, ju mera upprörd tant Karin blef.
— Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö fullkomligt ensam — och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min pligt.
— Tala ej om pligt! — afbröt henne fru Meilert hårdt. — Han har längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt, det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en, som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.
— Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det, att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, som om de band lidandet och medlidandet knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag känner det så nu.