— Svärmerska! — log fru Meilert, men blef åter allvarsam. — Du kunde ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.
— Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?
Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.
På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna gjorde det i stället.
— Älskade tant, — sade hon och kyste ömt hennes hand. — Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke ond på mig.
— Ond på dig? — Tant Karin drog henne innerligt till sig. — Jag hade knapt trott min „hårdhjertade“ Hanna om så mycken menniskokärlek.
— Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje, och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt roligt tillsammans.
Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon kunde: — nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och rödbrusig till dig.
Hanna tryckte tacksamt hennes hand. — Det blir så roligt att få bref från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer. Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.
Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken, funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde medföra.