— Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! — utbrast hon och slog armen om vännens hals.
— Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och jag. Kan du gissa?
— Nå, — sade Bella frågande. — Att uppskjuta resan naturligtvis?
— Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar, jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig i ordning till nästa lördag.
Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes tanke ej hunnit smälta den. — Jag skulle resa med tant Karin! — utbrast hon. — Jag skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och jag reser icke.
— Du reser, söta barn, — sade Hanna med låtsad myndighet. — Tant Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig att få bada och bli riktigt frisk!
— Ja, men huru skall jag kunna resa, när du gladt dig så förfärligt deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag kan ej.
— Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det, Bella, — för min skull!
Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.
Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.