— Hvarför inte?
— Och jag beställer ett olivfrö, — sade Lilli, — jag har hört så mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha rum för i din kappsäck.
— Då måste den vara stor som ett kyrktorn, — skrattade Verna Sommar, som sällat sig till dem.
— Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela klassen att äta din skål.
— Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga vänner. — Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. — Jag skall i gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.
Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. — Är du inte bra ledsen ändå, Hanna, att du ej kan resa? — frågade hon mera vänligt än finkänsligt.
— Gör inga samvetsfrågor! — svarade Hanna undvikande. — En annan gång blir det min tur.
Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.
— Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför skoltrapporna af gammal vana, — sade Bertha. — Jag har så svårt att öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.
— Jag känner några, de äro ej så oäfna, — inföll Bibbi.