— Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, — sade Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. — Är jordmånen bara något så när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.
— Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, — bad Bertha. — Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg något mera, Hanna!
— Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten, — inföll Verna Sommar, — och dem hoppas jag Bella till först skall så ut.
— Hanna nickade. — Sanning framför allt annat. Sanning mot Gud, mot menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt fasthåller vid det, vi anse rätt, utan att bortblandas af olika meningar och åskådningssätt.
Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas ögon bådo henne enträget om mer.
— Och så, flickor, — fortfor hon med en viss energi i rösten, — så skola vi minnas, att vi äro främst menniskor och dernäst qvinnor; man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till, det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.
— Ja, ja! — skrek Bertha intresserad, — det äro vi ju alla ense om.
. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka uteslutande för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de borde blygas, som ringakta den.
— Uff, ett hushåll med många barn! — hviskade Bertha till Bibbi.
— Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, — fortfor Hanna i det hon reste sig. — Ingen af oss bör lemna skolan med den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.