— Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, — sade Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. — Men nog får jag väl lof att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.
— När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, — sade Alma, — mycket har klarnat för mig redan i år.
— Tack, flickor, för dessa år! — sade Hanna, och hennes fuktiga ögon sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. — Nu måste vi gå till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna genomgå hvad jag skall säga.
Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig sjelf.
Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen, när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon kunde knapt tala.
— Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! — hviskade hon. — Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss . . . Förlåt mig . . .
Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare. Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af föresatser som styrkte och lugnade henne.
Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera månader.
När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.
Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker, eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark, full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?