Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.
— Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!
Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.
Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet, ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.
Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter. Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade skattat så mycket åt känslorna i går.
Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att hon sofvit blott två timmar i natt.
Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.
— Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!
— Adjö . . . Hanna! Tack! — Mera kunde hon ej säga.