Jenny suckade. — Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt för mig att krossa så många hjertan.
— Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett brustet hjerta“? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till dig och du skall få se att du tycker om den.
— Jag tror ej det, — sade Bella, — men jag skall fråga mamma om jag får läsa den.
— Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad låg och läste den till klockan 3 på morgonen.
— Adjö, Jenny, nu måste jag gå.
— Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.
Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.
